Soe drar direkt parallellen till Rose-Marys baby, och undrar vilken bok som skrevs först (själv har hon bara sett filmen). Wikipedia säger att Rose-Marys baby är från 1967. Soe tänker även på den stora likheten av Det femte barnet och den omtalade, inte fullt mänskliga varelsen, Jesus. Likheten är slående med den märkliga graviditeten, omgivningens reaktioner, samt den omänskliga styrkan.
Joe har studerat ett vetenskapligt program, kallat Family Guy, och antar barnets perspektiv. Kan det vara så att barnet är fullt friskt, men de vuxna sjuka? Kanske drabbades modern av en förlossningsdepression? Kanske var det alla de vuxna, som inbillade sig? Kanske behövde de bara någon som kunde ta alla deras synder, i deras annars så perfekta värld? (precis som Jesus, tänker Soe). Det lämnas många frågetecken, det finns inga självklara svar.
Titeln triggade fram en Steven-King-liknande spänning, tycker Moe. Man visste hela tiden att det var det femte barnet, som det skulle vara något märkligt med. För varje barn som föds vet man som läsare, att man kommer oundvikligt närmare någonting avvikande. Berättelsen är helt kronologisk, och den uppenbara ”väntan” på det avvikande gör det svårt att släppa boken. Nyfikenheten driver läsaren hårt vidare.
Det finns heller ingen naturlig paus i boken, alls. Det finns inga kapitel, vilket också gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken vid något lämpligt tillfälle.
Den gammalmodiga synen på livet och äktenskapet är genomgående. Det görs ständigt jämförelser mellan denna ”bortbyting” och ”stackars Amys” barn med Down Syndrom. Vi uppfattar också bilden av en falsk lycka, ömtålig och kortlivad som en såpbubbla, där barnet kanske bara är en utlösande faktor, en nål som spräcker bubblan.
Intressant är hur modern skuldbeläggs. Det tittas snett på henne redan under graviditeten. Modern får inget beröm för de fyra friska barn hon fött. Istället läggs alla anklagelser på henne för att hon fött fram denna best. Pappans betydelse och deltagande försvinner, modern står ensam som ansvarig och skyldig. När modern beslutar sig för att ta hem pojken från hans fängelse, på bekostnad av resten av familjen, fryses hon fullständigt ut. Hon får ensam bära den tunga skulden på sina axlar, att hon har valt bort sin ”riktiga” familj.
Boken blir obehaglig, delvis på grund av att det är ett barn, som blir så ondskefullt. En vuxen människa kan bli ondskefull på grund av upplevelser i livet, och det blir då inte lika obehagligt, som när någon är vild och mycket annorlunda redan före födseln. Barn är ofta så oskyldiga när de är små, och därför blir det en obehaglig kontrast.
Det talas i boken också om att detta barn är en bortbyting, någon slags urtidsmänniska. I så fall, är urmänniskan ond, och nutidsmänniskan god? Är det arv eller miljö som ligger bakom våra personligheter (eller både och)?
Snyggpoäng Doris Lessing: 6
Alla är eniga om poängen. En söt sagotant, som inte bör läsa sagor för sina barn.
Bokpoäng:
Ria: svag 7:a
Lämnade inte mycket avtryck, men gillade beskrivningarna. Gräset sjunger var mycket bättre.
Soe: stark 7:a
Obehaglig till max. Butterfly-effekt-känsla med onda barn. Lyckan som en fantasibubbla, man blir straffad om man är för girig på lyckan. Intensiv.
Moe: stark 8:a
De var så giriga på lyckan, och straffades. Ett driv genom hela boken, den var svår att lägga ifrån sig. Obehaglig, krypande, hängde kvar efteråt.
Joe: 7
Gött och befriande med en bok som inte serverar alla svar. Skönt att få tänka själv (efter att ha läst om tekniker vid avsugningar, förklarat av Jenna Jameson…).
